i went home alone in the darkness, licking my open wounds
Bilden hör inte till texten, bara en annan tid, en annan plats, ett annat humör
dyster rubrik va? en ganska bra beskrivning av mig själv. känns det som en upprepning av tidigare inlägg? oroa dig inte, du håller inte på att bli galen, det kanske jag gör däremot.
jag vet inte vad some med mig längre. jag vill inte vara i skolan. mamma tycker att jag ska prata med nån men jag vet inte vad jag ska prata om. pappa tycker jag ska uttrycka mina känslor i konst. låter fint, men idéerna flödar inte direkt. för jag vet inte vad jag känner. ja, jag har tänkt på att sluta skolan, ta ett år o jobba som månganadra o sen börja igen. men jag vill inte det! jag vill inte lämna min klass! jag vill inte lämna det jag nu har startat, för det gör jag alltid. jag gör aldrig något het klart, helt färdigt. aldrig. och det ska bli slut på det nu! jag vill klara av skolan men samtidigt blir jag galen varje gång någon säger "det här måste ni göra nu" "varför har du inte gjort det där?" "kan du inte det där?" "varför har du inte med dig dem nu för?"
jag orkar det bara inte. jag vill bara springa därifrån, gråtande, skrikande.
antar att många får såna här stunder i livet. jag trodde jag hade haft min, i typ nian. men tydligen inte.
fast jag mår inte dåligt lixom. psyikiskt kanske. och då påverkas jag väl fysiskt. men jag vet inte.
jag vill inte låta dyster och svarta ner min vanlgitvis rosa blogg. men jag har en svart dag
jag kanske ska måla ett svart hål och gömma mig där
<3
"det här måste ni göra nu" "varför har du inte gjort det där?" "kan du inte det där?" "varför har du inte med dig dem nu för?"
Jag antar att du syftar på mig. Och jag är hemskt ledsen. Jag har varit otydlig med allt, jag vet. Och det är p.ga att jag har det så himla stressigt. Jag har lika mycket att göra jag. Ja vet precis hur du känner, det är skitjobbigt. Och jag kommer vara lite jobbig och kanske "bossig" de kommande 3 veckorna fram tills konserten är färdig, sen slipper ni mig.
Det är skitjobbigt för mig att helt plötsligt behöva "bossa" över er och styra och bestämma över er. Men jag måste göra det, för jag vill bara det bästa. Jag vill inte att ni ska behöva stress sätta varje låt sista veckan. Och jag antar att ni heller inte vill det. Och jag förstår att ni också har mycket att göra.
jag är ledsen, ska vara tydligare!
Frida! Jag har också kännt PRECIS så där, men det gäller att bara låta vardagen få gå, du behöver inte orka, men du ska, du måste (!) göra det. Det värsta du kan göra nu är att ge upp. Då kommer det bara bli så sjukt mycket jobbigare att ställa sig upp igen. Man måste komma in i den här 'plugg' livsstilen igen, oavsett om man vill eller inte. Ge inte upp Frida. Jag ber dig, du kommer ångra dig så sjukt mycket då. Gör inte det misstaget. Ta dig i kragen och bevisa för världen att du klarar av det här. Eller så bevisar du det för dig själv, då är det enklare för omvärlden att se det. Sen tycker jag att du ska snacka med någon, det skadar liksom inte, och jag tror att du själv behöver veta varför du reagerat/reagerar som du gör. Det behövs nog mer än du tror. Man behöver inte vara psyksik sjuk för att gå till en psykolog, jag funderar faktiskt på att gå och snacka med någon. Det är en naturlig del av livet att ibland känna sig lite nere och så, så länge det inte är långvarigt. Alla människor har svackor och vissa perioder. Det är mänskligt. Men det skulle nog kännas bättre om du (eller alla människor faktiskt) gick och fick 'snacka av sig' hos någon som kunde ge dig svar direkt eller hjälpa dig att komma ur ett destruktivt tänkande, du fattar. Det kan inte skada på något sätt. Antingen så hjälper det inget, eller så blir man bättre. Aldrig sämre.
Älskar dig Friidiis! BFF :) <3
sv: Du och lisa vet. Inga andra.. jag tror du vet. men jag vet inte vad jag ska göra. jag är så dum. fan. men vi kanske kan ta en fika i helgen?? :) puss! <3
sv: Jag saknar dig också, galet mycket!! Inget kommer kunna hindra mig från att gå på New Moon med er! INGET! Det är nog det enda som får mig att gå upp på morgonen just nu. Att veta att jag kommer få träffa mina underbara vänner (läs: du!) och se världens bästa film (läs: NEW MOON!!!!) om ca 1 vecka!
Och du vet att du kan prata med mig om allt. Det kändes så otroligt skönt när jag åkte hem den där måndagen för några veckor sedan, och jag berättade för dig hur jag mådde och att det förmodligen skulle dröja ett tag innan jag kom tillbaka, och du förstod precis. Och nu när du i stort sett är där jag var då, så vill jag att du ska veta att jag förstår. Och om du vill prata med någon som inte är en vän eller från familjen så kan jag definitivt rekommendera dit jag går. Det var nog det bästa beslutet jag någonsin tagit, det har hjälpt mig jättemycket. Men jag förstår också om du inte vill det. Det är inte rätt för alla.
Vad jag försöker få fram är att jag finns här för dig, som vad du än behöver mig som. Själv har jag bara tyckt att det har varit skönt att veta att du förstår, du behöver inte säga det varje dag för att jag ska veta det. Jag vet att du känner att du inte räcker till, och jag vill att du ska veta att du behöver inte oroa dig för mig och för att du inte hör av dig så ofta. För mig räcker det att veta att du förstår, bättre än någon annan, även om jag förstås saknar dig otroligt mycket. Så när du känner att du har tid så får du gärna komma över och fika eller något, men känn ingen press! Om inte så ses vi ju som sagt nästa fredag! Jag längtar sjukt mycket!
Puss på dig gumman! Älskar dig så mycket! <3<3<3<3<3