Dagen som vi för alltid kommer minnas som den dagen bror blev stor.

Igår tog min bror studenten. det var en lycklg och glad dag med stort firande, samtidigt som det var en sorglig dag, med en del ånger i sig.
     min bror har blivit stor och jag kan inte acceptera det. jag vill inte att han ska börja jobba, bli vuxen, flytta utomlands och plugga till läkare. jag vill inte förbli lillasyster som bor kvar hos föräldrarna, liten och ja, liten. jag vill inte bli stor. jag fasar för de två åren som är kvar av min tid i skolan. innan jag ska ut i stora världen. det ska bli rent skit läskigt. låter hur töntigt som helst i de flestas öron, men jag skiter i det. vill ni inte läsa om mina åsikter så har ni kommit fel!
     hur som, bror är stor... men jag tror jag har förstått att han älskar mig. eller jag har förstått det. men samtidigt är han en svår person. han visar inte mkt känslor, pratar yppert lite om sig själv och sitt liv. jag vet inte mycket om min bror som jag levt med i alla mina 17 levda år. det är konstigt.
     jag fick åka med på flaket. på min brors flak med en del av hans vänner. jag fick se honom umgås med dem. se honom leva sitt liv som han gör. samtidigt som jag gjorde allt för att inte ångra mig. ändå ängrar jag mig mkt efteråt. inte för att jag åkte med, men för andra saker. men jag var så glad av att se min bror där, och höra att han tyckte att jag skulle åka med. att han var den förste att skvätta ner mig med öl. jag luktade inte gott i taxin påväg hem och tack gud för duschen! mitt hår luktar dock fortfarande öl och min mobil kommer aldrig bli sig själv igen, men jag har lärt mig ett och annat om kodexen på flaken. så man lär sig varje dag right?
     men det var riktigt kul att åka med och bror, om du nu läser en här bloggen (även om jag inte tror att du gör det, men någon dag lär du kanske se detta) så är jag riktigt glad över att du lät mig åka med och för en stund av livet se hur du lever ditt liv. jag älskar dig

inatt kommer jag ligga och lyssna på ifall han kommer hem. kommer antagligen somna innan, men jag kommer somna med tårar i ögonen. jag hatar att tiden går så fort och att man inte hinner med. det är skrämmande att livet har gått så långt som det har. att jag nu sitter här och tänker på framtiden som precis har öppnat sig för min bror, som snart kommer öppna sig för mig. och som kommer förändra allt som existerar..

(eftersom bror inte vill nämnas här egenligen kommer inga bilder eller namn osv.)