när jag vakna första gången imorse av magsmärtor så var det mulet, grått och regnigt ute. på något sätt gladde det mig. jag älskar solskenet och bli deprimerad när året bli mörkare, men gråregniga moln är speciella. det är så vackert, mysigt. blött och kallt visst, men det gör mig inget då. helst ska det verkligen spöregna, åska och blixtra också.
det konstigaste var ändå känslan jag vaknade med. jag vaknade med en störtflod av känslor, dofter och smaker från vietnam! jag vet inte alls hur det kom sig, men det gjorde mig sorgsen och glad. jag  var bara där i drygt två veckor för snart ett år sedan (?) men ändå så sitter den resan och det landet så djupt i mig. jag måste säga att efter england så är det absolut mitt älsklingsland. sverige kommer långt ner på den listan, sorry. men det var så mysigt och ligga där och verkligen tänka igenom hela resan, allt som vi gjorde, människor vi mötte, allt vi åt. alla smaker, dofter och syner. miljöerna, landskapen, människorna och maten. det var så underbart. jag vill dit igen!! men eftersom föräldrarna bestämde sig för att göra om hela den förbannade trädgården för en hemlig men allt för hög summa pengar så är vi fast här ett par år framöver.. förutom att jag ska iväg till london såklart, kanske ett flertal gånger denna höst! vilken befrielse! men jag vill till vietnam.. dyraste resmålet som ligger ack så långt bort. men är det inte alltid så att man vill ha det man inte kan få?

sen somna jag om och vaknade av solskenet som sken in genom fönstret. alla känslor borta och jag var inte lika glad längre.