nej jag har fortfarande inte börjat plugga. har övat på pianoläxorna dock, så lite har jag gjort. frossat i kolhydrater bara för att och försökt föra ett samtal med min bror som var helt omöjligt.
men anledningen till att jag sitter här igen är för att jag måste babbla av mig. det behövs inte läsas för att det kanske inte e viktigt men jag vill prata av mig så läs om ni vill. jag är trött på mig själv. trött på allt skit som alltid kommer med roliga händelser. trött på människor som tror att de kan göra så mkt som de inte kan utan att såra. jag vet att jag säger att allt e lugnt men det är det ta mig fan inte! man måste respektera andra särskilt i deras hem för fan! jag skulle vilja vara en sån människa som bara vågar säga exakt vad jag känner i den stunden utan att sen gåoch snacka med det om andra. jag skulle kunna vinna så mkt på det, men också förlora. för man förlorar alltid lite när man vinner något. man kan inteha och äta hela kakan. alltså kan maninte ha allt i världen. men så har det alltid varit och människor har alltid överlevt det.
samma tid för ett år sedan ungefär hade jag såhär igen. jag blev sårad av en typ vän och en okänd människa. jag gjorde mig själv illa för det. något som jag idag undrar varför jag gjorde. vafan gör man sig själv illa för när det är den andra personen som faktiskt har sårat en? vill man såra sig själv mer för att man tror att det är det enda som hjälper? såras och såras lite till? jag kan säga att det inte stämmer. har man blivit sårad ska man bara göra allt i världen man vill och bara känna hur livet fortsätter ändå! men ändå så fortsatte jag. jag fortsatte och fortsatte. det som satte stopp för det var när min mamma upptäckte det och började gråta. jag hatar att se min mamma gråta. hon fråga varför jag gjorde det och jag svarade "för att ingen ändå vill ha mig." gång på gång frågade jag om jag verkligen var så vacker som hon alltid säger att jag är. att jag får höra från andra att jag är. jag tror inte på det. eller okej, lite tror jag på det, jag tycker ju inte att jag är skit ful, men lixom kommer det någonsin att slå gnistor för mig också? alla hjrätan som flyger i luften som när t.ex. en tonåring i the sims2 får sin första kyss. och de flyger lite. kommer jag någonsin att få känna på det? klart jag kommer. det vet jag väl också men klart som fan att man tvivlar.
när jag tänker efter så är det alltid på hösten som jag såras mest. och som jag gör mig själv mest illa. det är då som jag alltid har gjort allting som jag fått lida för efter. mat och vassa föremål.. det är skit alltihopa.
nog trodde jag att den här hösten skulle bli annorlunda. okej, jag var så otaggad för skola som jag någosnin varit samtidigt som jag bara får allt fler sjukdomar på halsen. jag tyngs ner av att jag inte orkar göra något för att alla muskler försvunnit och för att jag inte längre tror på att jag skulle bli frisk. men jag trodde ändå positivt på kärleken. känns som om det ändå varit lite kärlek i luften på sommaren, men när hösten började har det bara försvunnit puts väck. och ersatts med skit. igen. men jag har bestämt mig. i år ska jag inte såra mig själv. jag ska vara stark. jag ska äta så jävla myket kolhydrater som jag vill utan att bry mig om det. jag ska leva mitt liv som jag vill det.inte ta skit från minsta lilla varlese och jag måste bli starakre på att säga ifrån! säga att fan det där funkar inte. det är mitt liv du screwar med! det ska inte få hända igen. och vad gäller killar? ja jag pallar inte med de. de är bara en hög av överkåta själviska blinda idioter som bara kan ta sig. jag vill bra bli fri från det. eller få en prins som visar motsattsen. det är bara då jag på riktigt kan släppa att killar är skit. för det är ni faktikst. som jag sa förut, inte alla, men ack, allt för många av er är faktiskt det. och det svider för oss som blir drababde av er. för ni vet ju vad ni ska göra för att charma. för att få en tjej på fall. knulla henne och sen dra. fan palla stanna kvar lixom? grät hon och sa nej? vafan orka bry sig, hon ligger ju där med öppet hål, et är väl bara att köra? oskuld, oj haha det var därför du va så trång, jag trodde bara att du inte fått kuk på länge. och sen gå och skryta för det med kompisarna. moget verkligen. eller bara säga allt det här på skämt och sen asgarva som om det faktiskt vore roligt. men ni kan ju få hamna i den situationen någon gång och så kan ni få känna på hur det känns. vi kan ju se vem som skrattar sist då va?
världen är en sjuk plats. men ändå lever vi i den. vi återföds i den, vi dör i den. allt lever i den. men hur kommerdet sig då att sån här skit händer? kommer det inte komma en generation som faktikst bryr sig om sina medmänniskor och inte behandlar de som objekt, skit och dynga? jag tror inte det. människor är och kommer för all framtid att vara desamma. människor.

tack för mig.