som många av er vet så har jag varit konstant förkyld sen jag var 12, 6 år för er som vill veta. det går upp och ner, ibland värre ibland bättre, men det ligger ändå alltid där. förstör för mig när jag ska utföra någon form av fysisk träning eller som mest när jag ska sjunga, något som jag alltid älskat att göra. så har jag varit hos en massa läkare men alla utan svar. en teori fanns att jag hade en så kallad kronisk förkylning, fick en nässpray som skulle hjälpa. den lindrar en liten del av besväret men det finns så mkt kvar. så gick jag in i det där rummet, för första gången riktigt nervös över ett läkarbesök och hoppades på mirakel. jag fick allt tvärtom. vi pratade, han kollade i halsen och näsan, uppifrån och nerifrån och konstaterade att jag hade något som kallas hyperreaktivitet. att jag är känslig mot andra som är sjuka, jag får i princip det de har inom några dar, att jag ständigt är förkyld, porer i näsan som svullnar och shit. att min spottkörtel i halsen alltid kommer vara infekterad så att jag alltid kommer ha de förbannade slämmet där. och att det kommer vara såhär, tills jag drar mig in i äldre åldrar och med tur kan få minskade besvär. där tog tålamodet slut. tårarna rann och jag orkade inte mer. ska jag ha det såhär? ska jag inte kunna ha någon chans att satsa på t.ex. sången som något större? komme rjag inte kunna idrotta utan den förbannade rinnande näsan? kommer jag jämnt behöva vara beroende av nässprayer, tabletter och allt som kommer med? ja.

men så gav han mig lite med piller att ta varje dag, idéer på sammansättningar av nässprayer och sedan att jag ska komma tillbaka varje förvår och ta en spruta i skinkan som ska lindra det jobbigaste vid pollen tiderna.

så där tog allt stopp. allt hopp om lite bättre tillvaro, lite bättre liv. det låter jätte överdrivet kanske för vissa, men jag skiter i det. jag lider som en dåre av det här, och har precis fått reda på att inget kan göras åt det. då orkar man inte mer.