jag kom nyligen hem från det stora twilight eventet på hovet i stockholm. först köades det en hel del. insläpp vid fyra men jag var där vid halv tre. fullt av människor. människor iklädda twilightkläder, skyltar, meddelanden och namn skriva tvärs över ansiktet. men jag var en av de där vanligt klädda. hade precis varit på banken och fixat lite, kom dit. visste att det antagligen skulle vara tjockt med människor (i synnerhet tjejer/kvinnor) och inte blev jag besviken. men jag orkade inte bry mig. visste att jag och bea hade fått vipbiljetter (som så många andra, vad är meningen om mesta delen av besökarna har fått sådana?) så jag var glad bara av det. att få chansen att komma närmare. närmare vaddå? jo, det kommer.

så kom vi in. åt en korv och sprang ner. fick sitta där i drygt en timme och sedan började det. jag har aldrig skrikit så mycket i hela mitt liv, och för en gångs skull fick jag resultatet hes, som jag verkligen älskar! hesa röster, puss! men iallfall. kvällens värd var Kodjo Akolor, en stört skön kille (svensk men med världens underbaraste street amerikanska) han drog skämt, spexade, bjöd på sig själv! vi garvade och skrek om vartannat. så spelade en hel del bra band, några egna låtar några covers på låtar från filmerna. vi fick se aldrig förut visade sneek peaks och lite bakom scenen klipp plus både Bellas och Jacobs hela storyn (fett coolt btw!). och sedan kom de. twilightstjärnorna Kristen Stewart och Taylor Lautner. alltså, det är så svårt att förklara men nu förstår jag på något sätt den press de har. att komma in i en sal med 9000 människor som bara vrålar det högsta de kan (och tänkt att det här bara var sverige, en del norrmän finnar danskar o några okända, vad kan då inte usa eller något annat stort land bjuda på?) där kommer de och ska försöka ge autografer hela vägen fram till podiet där de ska sitta och prata i kanske en kvart. och folk bara vrålar, skriker, kastar gosedjur, blommor och trosor på de. kameror blixtrar, hon som ställer frågorna försöker tysta ner publiken men de vana stjärnorna säger att såhär är det alltid, det är bara att fortsätta. och just det att de är så vana vid det. det måste vara en sådan press att komma in där, veta att det är en själv de skriker efter. samtidigt som det förstås måste vara ett glädjerus!

men just tanken på att du måste leverera. du måste lyckas. jag avundades de, men samtidigt tyckte jag så synd om dem.

och när de satt där och försökte svara mellan skriken så tittade jag på deras ansikten. de såg så fruktansvärt trötta, ledsna och besvärade ut. Kristen såg ut att vara nära till tårar och Taylor gav inte det där glada flinet som han ändå brukar dra till med (jag sa ju att jag var geek) så vad var det som hänt? det lär jag aldrig få reda på. det kan ha varit en sådan simpel sak att de bara var trötta. kanske suttit i intervjuer hela dagen vetandes att fler sådana event var på schemat och egentliten bara ville hem till familj och vänner. få sova i sin egen säng där det är tyst. eller vara någonstans där ingen visste vilka de var. inte tjatade om autografer. att inte behöva ha med sig säkerhetsvakten överallt som en hök som tar bort minsta snudd av mänsklig kontakt. jag tyckte så synd om dem.

men samtidigt var jag så avundjsuk. tänk att få den uppskattningen av så många människor. att veta hur många man berört med bara sitt arbete. inte att de var kända (eller jo lite såklart, varje ung människas dröm) utan mer att de får beröra, och märker av uppskattningen. veta att man gör människor så glada. det avundas jag dem.

så på det hela taget var det en fantastisk kväll. bilder, videos och hesa rösten blir ett minne. men jag kan

fortfarande inte riktigt förstå att jag såg dem live. irl. på riktigt. jag var max en 5-7 meter ifrån dem. såg dem. jag är lite glad att jag inte slängde mig fram för att få den där autografen. det var något som man så gärna ville ha när man var liten, men nu uppskattar jag mer vetskapen om vad jag fått vara med om. jag har väl börjat växa upp antar jag. (klart jag inte skulle banga på att få träffa de, men då skulle jag också vilja försöka hålla lugnet och mer få veta om vilka de e som personer mer än att "åh jag måste få ta på dig, visa dina muskler visa dina börst...osv")

så om ni nu orkat läsa hela vägen hit hoppas jag att ni inte misstror mig. jag menar vartenda ord av det jag sagt. jag är avundsjuk på deras kändisskap och deras förmåga att beröra. plus att jag tycker synd om de för allt de faktiskt måste genomlida. ett hårt ord, men sant i ett sånt här sammanhang kan jag tänka mig. och jag vet, som jag sagt tidigare, att vara ett twilight geek kan för många tolkas som något rent töntigt. hela min familj förstår mig inte alls. men tänk er då om det hade varit en person som påverkat er mycket under några år. som gjort er lugn i svåra stunder och som lixom funnits där fast de inte vetat om det? då kanske ni förstår. sen vet jag ju inte hur geek jag hade varit om själav Robert Pattinson hade kommit, men det är en annan historia jag kanske får uppleva någon gång, om jag har tur.

---

pics och videos kommer.