jag vet inte varför jag reagerar så, hey jag törnar bara 18. en ny siffra istället för en 7:a. ett år senare. påbörjar mitt 19:onde år, men hey, allt måste inte förändras. och det vet jag med. klart det inte måste. de e ju inte så att jag går och lägger mig som en 17 åring och vaknar som en 18 åring, eller jo det var ju det... men okej, det är ju inte så att jag går och lägger mig som en frida och vaknar som en annan? eller? förutom den där nya siffran då.. och allt annat som kommer med. de där valmöjligheterna, makten o allt sånt. kunna göra olagligla grejer lagligt och allt sånt. jojo.. men alla andra har ju gjort det innan mig så varför skulle det hända något drastiskt med mig?

om sanningen ska fram så vill jag nog bara inte växa upp. jag vill inte förlora den där spralliga, lilla, rädda frida. blyg som ett as och alltid får crushar på varenda kille hon ser. som älskar sina gossedjur, sina affischer, att leka puss leken med sin brors kompisar fast han inte tycker om det (och inte de heller). hon som brukade leka lekar på skolgården, klämma in alla eftermiddagsaktiviteter på en och samma dag, men inte berördes av det. som vars värsta problem var att favvis barbiesens ben åkte av (fast pappa limma ihop det) eller att bratzen tog över hyllorna i leksaksaffären. inga bekymmer. jag vill inte förlora dig!