Jag har funderat och kommit fram till följande. Jag försöker bli vuxen för fort. Jag har kommit till en del av livet där jag bara vill framåt för att jag vet att det är dit jag är på väg, men inte nått fram till. Samtidigt som jag egentligen inte vet vad som kommer finnas där, men är helt övertygad om vad jag vill finna där. Men är det värt det? Ska jag gå och försöka bli vuxen på några dagar då jag egentligen inte någonsin vill bli helt vuxen? och finns det någon som är helt vuxen? och hur kul är det egentligen att vara den där stereotypiska tråkiga vuxna människan som inte lever? och egentligen, vad är det för skillnad att vara där när jag är vuxen mot vad jag är nu? Jag menar, jag är 19 (fortfarande svårt att komma ihåg det, ålderstecken?) och är faktiskt i princip vuxen. så om det här är mitt vuxna jag så är jag väl i princip vuxen på det sättet också? även om åldern inte påvisar det fullt, eller kanske min klädstil eller mitt sinne, alltså det som många förknippar med att vara vuxen. Men då är väl det bra, för jag vill ju inte vara helt vuxen. men ung vuxen, det går ta mig tusan bra.

Ja, det ska jag nog börja kalla mig snart (men bara snart, först efter 9 juni). "Ung frivilligt icke arbetande vuxen"