Den här låten alltså. den kommer för alltid och alltid att påminna mig om vårkonserten i kyrkan nu 2011 och lill-frida (ja, jag kallar henne för det) sjöng denna låt så otroligt vackert. hon hade sagt innan att hon ofta sjunger bättre när hon ser folk gråter och visst hade jag linnea och julia placerat oss på första raden och satt och stortjöt? jajamensan! det var inte för att hon hade sagt att hon sjöng bättre när folk grät dock, utan det var för att det var så fint, vår sista vårkonsert i kyrkan, vår rädsla och nyfikenhet på framtiden, slutet på något början på något annat och ett antal andra diverse saker. tårarna sprutade och gav oss samtidigt ett minne att alltid bära med oss när vi hör den här. tack lill-frida!